Posithivt porträtt - Naomi
Tanken är kraftfull: om du tänker negativt, så blir det så.
Projektledaren för Kunskapsnätverk för kvinnor som lever med hiv, Johanne Hoffart har träffat Naomi som delar med sig av sin berättelse om att leva som hivpositiv transkvinna i Honduras och att komma till ett helt nytt land och sammanhang.
Naomi har varit med om saker så mörka att man kan få mardrömmar av mindre. Ändå väljer hon att se positivt på livet. Mötet med vården i hemlandet Honduras fick henne känna sig sjuk och underlägsen, men i Sverige har upplevelsen varit en annan.
Jag möter Naomi i Stockholm. Mitt första intryck är att hon är en elegant och ödmjuk kvinna, men samtidig bestämd. Hon kom till Sverige från Honduras för lite över ett år sedan, och väntar nu på besked från Migrationsverket angående sin asylansökan.
– Tystnaden när jag ligger i mitt rum, där ute i skogens ensamhet, gör att jag kan höra mitt eget hjärta. Ibland känner jag mig deprimerad, och ibland gråter jag. Men det är viktigt, säger Naomi.
Rummet i skogen är hennes tillfälliga hem. Hon känner sig för det mesta glad och lugn där, men under året har hon fått flytta flera gånger. Mest kaotiskt var det precis i början, just efter att Naomi hade stigit av flyget från Honduras. Hon var i Sverige, men hade ingen konkret plan.
– Jag gick runt och runt på Arlanda i säkert fyra timmar. Jag visste att det skulle finnas ett migrationskontor där, men jag visste inte var. Jag tänkte ”vad gör jag?” ”vad kan jag hålla mig i?”, minns hon.
En överlevare
Efter ett tag hittade Naomi några poliser på Arlanda, och på grundläggande engelska fick hon kommunicerat att hon behövde söka asyl. De visade henne till migrationskontoret, där hon visade upp sin dokumentation. Dokumentationen vittnade om hot och förföljelse på grund av Naomis könsidentitet och arbete med mänskliga rättigheter, samt om våldsamma episoder. Naomi lever med hiv, men den största hälsomässiga utmaningen för henne i dag är att leva med de skador som uppstod efter en traumatisk händelse 2014.
– Det var i en tid där min pojkvän upplevde förföljelser, något som skapade problem för oss båda. Jag var ute med mina kompisar en kväll då några kidnappade mig. De våldtog mig. De sköt mig i magen. Kulan perforerade tarmen, och jag fick göra en kolostomi, berättar Naomi.
Skadorna gör att hon behöver ro och möjlighet att dra sig tillbaka. Det var inte så enkelt att hitta ro på de två första ställen som Migrationsverket skickade henne till. Först skickade de henne till ett rum för män. Eftersom Naomi tilldelades könet ”man” vid födseln och Honduras inte tillåter att man ändrar sitt namn, skickades Naomi till rummet för män även fast hon identifierar sig som kvinna.
– Jag vägrade. Jag sa att jag inte kunde sova där. När jag gick in i rummet såg jag hur alla männen stirrade på mig och började ställa upp sig i någon slags cirkel. Jag blev rädd, berättar hon.
Som tur var agerade personalen på det första stället, då det var uppenbart att Naomi inte kunde sova där. Naomi skickades istället till ett boende för hbt-asylsökande, och senare fick hon sin egen lägenhet.
Bemötandet i vården
Det var Naomis infektionsläkare som assisterade henne i processen med att hitta en egen lägenhet. Naomi är mycket nöjd med båda den generella och den hivrelaterade vården som hon fått i Sverige.
”Jag måste lära mig att tänka att om jag har virusnivå på noll så är viruset omätbart.”
– När jag kom hit hade jag med mig mediciner för tre månader. Jag hoppades på att processen skulle gå snabbt i Sverige. Alla som söker asyl får göra en hälsoundersökning, men det kan ofta gå två till tre månader innan man får den. Jag är en person som måste få saker att röra på sig snabbt, så jag letade upp saker själv – det är ofta enklare så, säger hon.
Sökandet ledde henne till Posithiva Gruppen. Där fick hon information om var hon kunde vända sig. Hon gjorde som hon blev rekommenderad, och processen gick snabbt.
– En stor skillnad här i Sverige är dessutom att vårdpersonalen behandlar hivpositiva bättre än i Honduras. Om man söker vård som hivpositiv i Honduras blir man behandlad som underlägsen – de som jobbar i vården tror de är bättre än dig bara på grund av att de inte har hiv, berättar Naomi.
I Sverige upplever hon att vårdpersonalen behandlar henne som en normal människa, och att det generellt är mindre stress och skrämsel. Medan läkare i Honduras tjatar om att man inte måste stressa eller göra ditt eller datt om man vill hålla sig frisk, gillar Naomi att det i Sverige pratas mer om omätbara virusnivån och det tekniska kring hiv.
– Jag måste lära mig att tänka att om jag har virusnivå på noll så är viruset omätbart. Alltså mår jag bra, konstaterar Naomi.
Ett annorlunda liv
Naomi har gått igenom mycket, men hennes goda humör och positiva syn på livet är det som tydligast karakteriserar henne i dag.
– Ibland känns det som om hela världen faller på mig. Men tanken är kraftfull: om du tänker negativt, så blir det så. Så jag tänker hellre på alla de personer som inte får de möjligheter som jag fått i livet, och tackar Gud och hans nåd för att jag hela tiden får nya möjligheter. För mig är inte depression en gångbar utväg – jag har så mycket jag vill göra att jag inte har tid med att vara deprimerad, skrattar Naomi.
Och på den hektiska agendan står både att lära sig svenska, jobba, vara volontär, samt bli kläddesigner.
– Jag vill vara en produktiv människa. Jag vill ge tillbaka till det samhälle som gett mig alla dessa möjligheter. I stället för att tänka negativt önskar jag fokusera på att jag är Naomi, och att jag har haft ett annorlunda liv.
Text: Johanne Hoffart
Intervjun publicerades första gången i Posithiva Nyheter nr 3 2017